Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Anton Kristiansson – Och jag

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 28/3 2011

Och jag är för mig en otroligt efterlängtad skiva som låtit ta sin behövliga tid då den har växt fram ur en ung mans sökande genom blöta nätter och krossade känslor. Anton Kristiansson har trots sin unga ålder hunnit att gå från klassisk hiphop med Illuminati, vidare till funkig livebandsrap med The Ninjas för att närma sig ett hittigt sound genom sina duos Grand Prix och Charlie för att till slut bli en ensam berättare med ljudmatta av indie.

Skivan är en emotionell utfläkning och har man problem med det-är-så-synd-om-mig-och-hela-världen-kretsar-kring-mig-musik så kanske man skall undvika Anton Kristiansson, men uppskattar man ärlig och berättande rap med snygga rim utan krusiduller och med stora sångarrangemang och musikalisk lyster är detta näst intill perfektion från början till slut.

Innehållsmässigt består skivan av texter om dekadens, dysfunktionellt känsloliv och självreflekterande. Musiken är melodisk med grovsamplingar från skilda artister som Broder Daniel och Enigma. På gästlistan finner vi bland annat Martin Elisson från Hästpojken, Maja Milner från Makthaverskan och den fantastiska sångaren och producenten Niklas von Arnold som utöver sin soloskiva tidigare har kunnat höras på Petters skiva.

Som trogen lyssnare känns det lite tråkigt att fyra av skivans tio spår redan är sönderlyssnade genom singlar och myspace, man vill gärna ha mer än sex stycken olyssnade spår på ett nytt album. Men man kanske inte skall klaga för mycket, för Anton levererar årets hittills bästa skiva med några av de bättre svenska hiphoplåtarna jag hört på flera år. Tänk på döden är ett helt fantastiskt stycke och jag vill inte lägga ifrån mig mina hörlurar…

Recension: MF Doom @ Way Out West 2011

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 15/8 2011
Foto: Viktor Ragnemar

Att undergroundrapparen, mannen med järnmasken och tydligen hipsterhypade Metal Face Doom skulle befinna sig i Slottskogen i ett tält under dagsljus på ett Luger-arrangemang kändes ganska otippat. Eller kanske inte? Inte med tanke på att han nu hänger ut med kreddighet som Portishead och Thom Yorke. Det var hur som helst en blixtbokning efter att Q-Tip återigen hade ställt in årets festivalbesök. Den mytomspunna fyrtioåriga och korpulenta rapparen med spretig discografi, i klass med sina kollegor Madlib och Kool Keith, går in på scen med mask (såklart), enfärgad t-shirt och en ännu kraftigare back-up-rappare.

Doom går en bit tillbaka i sin skivhistorik under spelningen även om han inte tar det från början. Men man får höra material från sent 90-tal fram tills idag. Publiken gungar med beatsen men tyvärr är det svårt att höra vad Doom rappar om då vokalerna ligger som en gröt under beatsen under hela spelningen. Men Doom verkar inte märka av det själv utan är på gott humör när han till publikens skräck laddar inför en stage dive. Annars är det ganska lugnt tempo, några låtar för kort och stillastående på grund av taskig kondition.

Kort sagt känns det inte som om Doom gör sig särskilt bra på en festivalscen i Göteborg klockan 16.30. En hel del har sagt att hans musik inte gör sig särskilt bra live över huvud taget, även om hans spelning på Strand för ett halvår sedan var betydligt bättre. Men det är nog helt klart så att Doom gör sig bättre på skiva. Det är därför som vi knappt kan bärga oss till nya Madvillain-skivan och hans duettskiva Swift & Changeable med Ghostface.

Recension Yes! Open Air Dag 2

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 26/8 2011
Foto: Malin Österberg

Timbuktu levererade i vanlig ordning.

Det är nog lite godtroget att börja en festival efter semestertider klockan 17.30. Speciellt när många slutar sina jobb vid 18.00-tiden. Men Yes! Open Air sätter enligt schemat igång under tidig kväll. Så blir inte riktigt fallet. Första akten Simon Emanuel flyttas till barscenen mellan huvudakterna. Det känns lite sorgligt att missa den fantastiska rösten Niklas von Arnold som av ryktet även gästas av majornapojken Anton Kristiansson.

Det skall sägas att Skeppsholmen kanske är en av Stockholms vackraste platser och kanske också den bästa festivalplatsen jag varit på, i hård konkurrens med Ferropolis i Tyskland där Splash-festivalen utspelar sig. Man bjuds på en vacker kvälls- och nattvy i den lagom sluttande backen där den stora scenen står placerad. Det känns skönt att man inte släpper platsen framför Moderna trots att Stockholm Jazz gjort nerköpet att flytta till Skansen.

Första akten att se blir Simon Emanuel som snart är aktuell med ny skiva. En rappare som är stark på album och som kanske inte gör sig superbra live. Men här blir det glatt och intimt och leendet på läpparna gör att man njuter av kvällssolen. Under det kortare settet i baren hinner Simon bjuda upp både Alexis Weak på en splitter ny duett men också den långa och ståtliga Sexfemman på en vers. Det ska bli spännande att se om namnbytet för Paragon lyckas göra honom ännu bättre och personliga än tidigare.

T-Pain blir totalsågad av min kollega Christer, men jag är inte fullt ut med på noterna. Visst är han stundtals ointresserad av den svenska publiken, det är oftast lite väl många refränger utan verser och dansarna är pinsamt otajta stundtals. Men som hiphopfan är det svårt att inte dra på smilbanden och tillåta sig garva åt etablerade artister som Lorentz, Newkid och Miki från Spotrunnaz flippa ut den på flera av hitsen. Hade T-Pain dessutom backat bak 50 meter hade han helt ärligt kunnat skrika I’m on a boat muthefucker! Har man en gnutta ironi med i bagaget så går det helt klart av svälja delar av T-Pains konsert.

Har man däremot sett Petter tidigare under sommaren så får man se i stort sett samma show som tidigare, med undantag några gäster. Det mest spännande under showen är annars när strömmen går mitt under en av låtarna. Och Petter hanterar det snyggt och beskyller skämtsamt sin kollega T-Pain för att ha snott all ström. Någonting som bryter av. Det gör också Timbuktu och Veronica Maggio som gästar spelningen i slutet.

En sittande publik på The Streets innan hoppandes brakade loss. 

Sist ut under kvällen är den fantastiska Mike Skinner med band, mer kända som The Streets. Man inser vilket fantastiskt låtbibliotek Mike har att jobba med. Och vilket tajt band han jobbar med dessutom. Man kan inte annat än älska hans huvudrakade gitarrist med utåtstående öron och tajt lacoste-piké som dansar omkring och sjunger i falsett. Ett värdigt avslut på en 10 år lång karriär. Detta till trots en hiphoppublik som aldrig lyckas hantera det här med moshpits

Overallt är Yes! Open Air en riktigt bra grej. Man bjuder på ett kul gamblande med artister, en fantastisk plats och ett bra ljud. Kan man bara skapa lite konkurrens i baren så man slipper betala 60 spänn för en Pripps Blå på burk och dra till sig något mer folk kan man bara hoppas på att det här kan bli något stående i Stockholms sensommarschema.


Recension: Xzibit live @ Trädgår’n i Göteborg

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 12/9 2011
Foto: Malin Österberg

Inte helt otippat kliver Xzibit in på scen med camo-jacka och huva

Det var ett bra tag sedan Xzibit spelades för jämnan i CD-spelaren på ett åttakvadrats pojkrum på Guldheden. Närmare bestämt på det glada 90-talet då Xzibit fortfarande var het, hungrig och personlig med sin DJ Muggs-producerad Foundation. Det var en tid då ”underground”-rap fortfarande kunde slå på en bred front. Det var en era där Xzibit fortfarande inte hade svikit sina Paparazzi-ideal och börjat kroma lack och montera plattskärmar under avgassystemet på alldeles för dyra och miljöskadliga bilar på MTV.

Att få se Xzibit köra ett helt liveset verkar varit få förunnat i Sverige då han de senare åren varit upptagen med skådespelarkarriär och de gånger han faktiskt varit i Sverige befunnit sig på någon strandraggarklubb i Halmstad för att dricka sprit och hosta kvällens fest. Det var längesedan han var på besök och bjöd på en hel show i norra delarna av Europa så det måste ändå ses som en ganska exklusiv spelning då han utöver Göteborg endast spelar i Karlstad. Men då skall det sägas att han spelar på hela nio orter i Norge. Vilket är helt sjukt, men kul för Bodo, Tromsö, Hamar och Sandefjord som jag antar inte är helt överösta med miljonsäljande hiphopartister.

Att det är vilodag hindrar inte publiken från att bjuda på lite gött drag i gänget

Cirka 600 personer har samlats för att se Xzibit en söndagkväll i centrala Göteborg. Han kliver in med vinterjacka och hoodie och levererar direkt. Tillsammans med sin vän och back-up Young D, som man kanske främst känner till genom hans samarbeten med B-Real från Cypress Hill. Xzibit sprider glädje genom rummet och med sin karisma och sitt sköna leende får han den i övrigt hårda attityden att arbeta tillsammans med den mer mjuka delen, till skillnad från exempelvis artisten The Game som enbart är hård. Han passar också på att skicka lite kommentarer till publiken genom att hävda att ingen i publiken kan dricka lika mycket som honom och att han skiter i deras bilar när någon skriker Pimp My Ride.

Det är en gedigen hiphopkonsert som ger valuta för pengarna där den stora förvåningen blir hur pass pigg X to the Z fortfarande är. Showen innehåller 90-tal, ett Dr Dre-medley, ett hyllningsparti till Nate Dogg och såklart de två nya singlarna som skall bygga upp hypen inför hans kommande skiva Restless 2. Xzibit är inget tekniskt monster på micken men en entertainer med självdistans och fötterna på jorden och med förhoppningsvis en helt ok kommande sjundeskiva med tanke på de otippat tunga gästverserna han langat senaste två åren.

 

Recension: Goda dagars magi – Petter Alexis, Camilla Cherry & Patrik Elofsson

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 18/10 – 2011

Goda dagars magi är en bok i samarbete mellan Camilla Cherry, Petter Alexis och Patrik Elofsson (DJ Sleepy). Det är en bok som delar en subjektiv berättelse om hiphopens framväxt i Stockholm under 90-talet och fram till idag. Med verket medföljer också en DVD med dokumentären Mikrofonkåt, som gick på TV4 tidigare år, samt tre Petter-låtar.

Goda dagars magi inleds med ett förord från Petter Alexis där han anspelar mycket på känsla och berättar om sina vänner och idoler som fått plats i boken. Han berättar om idag etablerade artister, men också artister att sakna och bli nostalgiska över. Vi får bland annat läsa personliga möten mellan Petter och Swing-Fly, ADL, Sherlock, Dr Alban, Feven, Infinite Mass, Ayo, Peewee, Cherno och många andra artister som man kan sakna och bli nostalgisk över.

Petter gör ett snabbt svep över en hel subkultur som idag är popkulturellt vardagsstoff. Det berättas om hiphopmode och svårigheten över att skaffa de coola och senaste kläderna som idag går att köpa i flera etablerade butiker i Stockholm. På den tiden var man tvungen att känna någon som skulle till andra sidan Atlanten för att få känna sig äkta.

Det som dokumenteras är en viktig historia som bör föras vidare och kanoniseras till oss som inte hade möjligheten att se Public Enemy i Solnahallen 1988. Sådana historier som vi, den yngre generationens hiphopar,e önskar att vi fick ta del av. Bokens historier är så nära, men känns samtidigt så långt borta. För egentligen har inte så mycket hänt. Kidsen hänger fortfarande på Fryshuset, dansar fortfarande på Fasching och dricker samma blaskiga lager. Den stora skillnaden är att ölen inte kostar 19 spänn längre, att man nu tvingas att välja mellan hiphopspelningar som krockar samtidigt som musiken och kulturen är så lättillgänglig att man knappt vet var man skall börja.

Thomas Rusiak i Kungsparken – Foto: Camilla Cherry

 

Recension: Mofeta & Jerre – Briljanter & smaragder

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 2/12 2011

Nedräkningen inför Mofeta & Jerres andra fullängdare har pågått sedan första singeln släpptes i februari, tidigare i år. Debutskivan Bomben var redan den en gedigen skiva och tillåts man se klart genom sina glasögon så är den nya skivan briljant på många sätt och vis. När Mofeta får chansen att lätta sina tankar och rimstruktur över Jerres svängiga och melodiska beats och prata om skilda väderleksrapporter från ett kokainstinnt Stockholm till ett plastigt Kalifornien tillsammans med några av Sveriges bästa rappare, kan jag inte annat än att hålla deras rygg och digga med i gunget.

Frågan är om ett instrumentalt parti kan få mig att rulla upp en röding? Inte i det här fallet eftersom jag då saknar Mofetas verbalitet och dessutom har min kära lilla flicka att besöka drömmar med. Trots att Briljanter & smaragder är något kort och några spår är bättre än andra så fungerar den uppenbarligen som balsam för både själ och öron.

Recension: J. Cole @ Parken, Göteborg

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 8/12 2011

Röj i publiken Foto: Viktoria Bromar

Hur snygg är J. Cole egentligen? Såå jävla snygg! berättar någon för mig under kvällen. Någon annan berättar för mig att han inte har mycket att komma med när det gäller utseende jämfört med Trey Songz. Mitt sällskap under kvällen hävdar hur som helst att han inte är så snygg men att det beror på vem man jämför med. Jag brukar ganska ofta bry mig om manliga rappares utseende, oavsett om det gäller kulmagar, hoodies, skor, guldtänder eller kepsar på sniskan. Det finns trots allt många puddingar där ute bland rappare. Mos Def med sin smoothness, Pharell Williams med sitt pojkutseende, om än något osexiga ego, samt Q-Tips oresonabla konstnärsskapande i kombination med hans handsomeness. Och av kommentarer på nätet och vad kvällens diskussioner bjuder på så verkar det som om J. Cole åtminstone i viss mån tillhör samma liga.

Hiphopspelningar i Göteborg brukar nämligen generellt sett vara vad man i folkmun kallar för korvfest. Inte i det här fallet, här är det en västkustsk fiskfest som bjuds till det goa moset. Kvällen börjar för många i en lång kö, och som man enligt källor i Whoas klubb & konsert-forum fick stå i runt en timme. Väl nere i källaren startar DJ Dummy med ett DJ-set i klassisk manéer. Det blir hits på hits från Roc Nation, det är senaste årens urbana hits för att sedan ta det tillbaka till 90-talet med Biggie och Dr Dre. Inget nytt under decembers regnmoln med andra ord.

En fokuserad J. Cole Foto: Viktoria Bromar

Parken har en liten och intim klubbscen och ett VIP-rum som är placerat så att man tvingas gå igenom publikhavet för att ta sig till scenen. Vilket några minuter innan spelningen förklarar varför man ställt ut vakter på rader och gjort plats för att J. Coles framträdande där att han skall promenera till scenen från restaurang- och bardelen. Något som får det att flockas av groupies vid svängdörrarna.

J. Cole öppnar upp med att hälsa Göteborg välkomna och berätta om sin bakgrund i en stad som inte blev känd för världen innan han slog igenom, Fayettville i North Carolina. Han nämner dock aldrig att han är född i Tysklands Frankfurt. Han berättar att han varit med ett tag trots att han är 27 år gammal och att han trots sitt debutalbum i år släppt flertalet mixtapes innan dess. Och det var nyligen som han var på besök i Göteborg. Ändå lyckas han sälja ut Parken på en tisdagkväll, vilket såklart är superkul för Göteborgs hiphopscen.

En tacksam och glad J. Cole. Whut’s up Gothenburg?! Foto: Viktoria Bromar

Ensam visar J. Cole att han klarar att leverera sina texter utan att bli sluddrig eller andfådd. Det är en tajt rapshow helt klart och det är kul att se att så många körar med i refrängerna. Vilket får en att känna sig lite gammal likt spelningen med Mac Miller på Nalen i Stockholm några veckor tidigare. När jag berättar för en av Göteborgs rapprofiler att jag känner mig gammal på stället får jag helt befogat svaret att vi inte får bli som de innan oss och att det är grymt att se att hiphopscenen lever och frodas bland en ny hungrig åldersgrupp.

Som publik får man MJs Human Nature på klaviatur, tjejer på första raden som tar frenetiskt på J.Cole så fort han ställer sig på scenkanten, allsång (Work Out!), raka transportsträckor från mellow till party, säkra verser och en riktigt hypad publik. För vissa verkar Göteborgare ha blivit staden Dreamville, åtminstone för några timmar.

Recension: Smif-n-Wessun live @ Peez – Mosebacke

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu  11/12 2011

Foto: Malin Österberg

Det var ett tag sedan jag fick möjligheten att se den klassiska gruppen Smif-n-Wessun, närmare bestämt på Splash-festivalen 2005. En grym men egentligen inte särskilt minnesvärd hiphopspelning där hela Boot Camp skulle dykt upp men ställde in. Det främsta minnet från spelningen var att det var mitt på dagen och att den tyske rappare D-Flame fungerade som hypeman och åkte runt på scenen på en cykel och drack någon hiphoppig cognac.

Sex år senare har Brownsville-rapparna Tek & Steele lämnat sol och sommarvärme till förmån för ett blåsigt och kylslaget decembersverige och ett förväntansfullt Mosebacke. En scen som gör sig som klippt och skuren för boom-bap-hjältarna från 90-talet. Värmer scenen innan gör sedan tidigt utannonserade Örebro-gruppen Chipchoppin Order som tyvärr går på lite för tidigt under kvällen för att få den där publika responsen de förtjänar. En glad överraskning under kvällen är att Termanology från Boston är på semester i Sverige och aldrig säger nej till att kicka lite flows. Han bjuder på ett showcase och allt från sina Primo-tracks till låtar producerad av sin vapendragaren Statik Selektah. Även om de nyligen gjort en låt ihop så känns det ändå grymt otippat när Pitz från Sidewalk kommer upp på scen och river av den rockiga Stained Glass (En nyinspelad låt som släpps med tillhörande video i vår). Avslutar gör han såklart med Watch How It Go Down.

En liten stund senare kliver Smif-n-Wessun upp på scenen värmda av Heltah Skeltah och OGC från DJ-båset. Steele kliver in på scenen med camokeps, solglasögon, ett par nedklottrade Timberlands och kanske fetast av allt ett par camoflagefärgade trädgårdshandskar. Gruppkollegan Tek med tatueringen under ögat har istället en dunjacka och mössa på dig i klubbhettan. De river av klassiker från 90-talet och en och annan modern ton. Nästan alltid med glädje och leende på läpparna trots de hårda texterna.

Publiken hakar på refrängerna och får igång lokalröj trots låtar med låga bpm. Och här tar Tek av sig sitt första lager kläder och går vidare på sin gråa hoodie med Michael Jorden, Michael Tyson och Michael Jackson på bröstet. Strax efter det så får också MJ avsluta gruppens RIP-session där man också visar peace-tecken för Tupac, Biggie, Guru, Big L och ODB.

Efter det vet publiken vad som komma skall när Tek tar av sig i bar överkropp och poserar med sin kulmage. Bucktown! Och ingen mindre än Gustaf Skarsgård kliver upp på scenen och fyller i refrängen med sin svarta Bucktown-hoodie på. Och efter det är det bara att fortsätta festen så duon hoppar ut i publikhavet där de river av Soundbwoi. Innan de beger sig upp på scen för en sista låt eftersom tiden börjar rinna ifrån gruppen som var lite sena upp på scen. Det smärtar i arrangören Erik Wretmans ögon när han försöker be ljudteknikern om att Smif-n-Wessun skall få spela en låt till. Men klockan har slagit 01.00 och det är lönlöst. Vilket dock inte hindrar Steele från att acapella utan mikrofon riva av sin vers från Wrekonize till publikens jubel. Tack Peez för en grym kväll!

Recension: Zacke – Visst är det vackert

Postat av
Svara

Jag upptäckte Zacke något tidigare än Viktor i samband med att han släppte sin första demo vilken jag hyllade med ett maximalt betyg på svenskunderjord.com. Jag vill minnas att det var snack om en debutskiva redan då men att skivan skulle dröja var föga förvånande då Zacke alltid varit otroligt petig och noggrann med sitt skapande, någonting som verkligen märks på Visst är det vackert.

För Zackes första fullängdare är verkligen genial på många sätt. Det är rap och beats som både ser i backspegeln men samtidigt mot horisonten. Skivan innehåller referenser till den svenska visskatten men också modernt sound uppblandat med lite mer traditionella instrumenteringar. Det går utmärkt att lyssna på albumet från A till Ö, något som helt klart är på utdöende i dagens singelbaserade kultur.

Zacke är en artist som skapar musik som borde spelas på radion, i mp3-spelaren, på festen och ges den respekt den förtjänar. Detta är rap från en unik röst som besitter relevans och hög igenkänningsfaktor. Samhällsreflekterande, urban, poetisk, on-point och förbannat bra svensk rap helt enkelt.

Slaughterhouse live @ Göta Källare 23 januari

Postat av
Svara

Publicerat på Whoa.nu 24/1 2010

Årets första större hiphopkonsert inför den helt strålande livevåren i Stockholm blev kvartetten Slaughterhouse bestående av Royce Da 5’9, Joell Ortiz, Crooked I och Joe Budden. Efter att ha varit och hypat spelningen hos Ametist under fredagens En kärleksattack på svensk hiphop och efter att smått ha hyllat deras debutskiva som var den mest säljande independentskivan i USA under 2009 var det med stora förväntningar man skulle se den så kallade supergruppen på Göta Källare. Den perfekta MC-starten på året för en nyemigrerad Göteborgare i huvudstaden.

Efter några kalla på en närliggande pub var det dags att göra entré på Göta Källare som börjar med att jag och en av mina vänner blir kallade för efterblivna av vakten. Av den anledningen att vakten glömmer ge oss ackrediteringsbrickorna vi behöver för att komma in och för att vi nästan tvingas betala garderobsavgiften två gånger. Ibland är det underbart med klubbvakter och deras förmåga att vara service minded. Men hur som helst är stället ganska tomt när vi glider till baren strax innan 22. Men folk strömmar till och lokalen blir ganska snabbt välbesökt.

Gruppen presenterar sig med albumets första spår Sound Off där de alla fyra rapparna får möjlighet att stretcha ut sina tungor. Det är klassisk hiphop at it’s best, till skillnad från ljudet. Publiken får allt de man kan förvänta sig direkt i form av varma ytterkläder inomhus, handdukar/scarfs på huvuden, solbrillor, mjukisbyxor, stora tatueringar och skinande sneakers. Men kanske bäst av allt är Joe Budden i bar överkropp och med de gråa mjukisbyxorna så djupt hängande att man får ta del av halva hans ass och vita Ralph Lauren-boxers.

Joell Ortiz har varit en av mina favoritrappare under 2009 med sin härliga produktivitet och han visar under kvällen att han är hungrigast i gänget, både när det gäller rap och i kroppshydda. Han springer fram och tillbaka på scenen med stora shades som en latinobjörn och ler mot publiken. Helt klart den rapparen med härligast framtoning i jämförelse med Joe Budden som rappar med ena handen i byxfickan och Crooked I som gömmer sig i sin hoodie. Men jobbigast under kvällen är det nog mest för Royce Da 5’9 som tappat rösten och bara pallar att leverera sin första vers från sin största hit Boom. Tråkigt då att han inte vågar bjuda på mer solomaterial från sin långa karriär.

Ytterligare ett problem under kvällen tycks vara ljudet, där teknikern bakom mixerbordet verkar sova. För det tar ett bra tag innan Joe Budden får den volymen som han behöver på mikrofonen, dessutom blir det rundgång under flera partier av spelningen men Joe Budden löser det på ett snyggt sätt och riktar kritik till ljudbåset. Utöver många låtar från nya skivan så hyllar de även sina hemstäder med de största hitsen därifrån då publiken tänder till på Nuthing But a G Thang och Hypnotize.

Fyra grymma MCs avslutar kvällens kanske 60 minuter långa spelning med ett bonusnummer med att önska sig tre tjejer på scen (Vad gjorde dom där?) och deras ”number 1 fan” som skall få komma upp på scenen och vinna en t-shirts om de kan 4 första barsen från några av gruppens låtar. Vilket tyvärr ingen klarar av.

Efteråt känns förväntningarna inte uppfyllda då Göta Källare sadlar om till dansgolv med bröderna Hanson och Black Eyed Peas. Dock var det inte enbart Slaughterhouse fel utan även beroende på tekniskt strul. Men har ni missat dem på skiva så se till att inte göra det längre. För Joell Ortiz är nog för tillfället bland topp 5 MCs i mina öron. Och som Shazaam i publiken sa under spelningen: ”Crooked I är en av världens tre bästa rappare”. Så varför sova på det? Nu är det dags att ladda om batterierna till Talib Kweli med förhoppningar om ett krispigare ljud.