Samarbete med Whoa.nu 17/9 2010
Hiphop för valet
Svara
Kategoriarkiv: Blogg
Samarbete med Evolution
Samarbete med Whoa 23/9 2010
Ill Bill med flera @ Klubb Scratch, Pustervik
Samarbete med Klubb Scratch 16/11 2010
Pontus Gustavsson listar inför vit jul
Publicerat 9/12 2009
Källa: elinochsiska.blogspot.com/2009/12/9-december-pal-eggertpontus-gustavsson.html
Pontus Gustavsson har många strängar på sin lyra, förutom att lira plattor under det Göteborgsfyndiga namnet Guldsmeden från Guldheden är han en av de eminenta programledarna i Come Clean Radio och har haft hand om hiphopfestivalen på Stadsbiblioteket i Göteborg. Vi siar att framtiden kommer innehålla en rejäl dos av Pontus och det kommer nog bli som det brukar när han är inblandad, roligt, svängigt och oväntat. En julkalenderlucka har han också! (Det är inte Pontus på bilden, bara så ni vet)
En vit jul
Många i Sverige hoppas och ser fram emot en vit jul med familj vänner och en varm högtid i kylan. Så ser det inte ut för alla, till exempel folk som fastnat i drogmissbruk. Hiphopen har i många fall stått för romantisering av tyngre droger som kokain och crack i stil med gangsterfilmsestetik. Crack som under 80-talet spred sig likt en epidemi över USA där studier som gjordes 1988 visade att 32 procent av alla mord i New York var crackrelaterade. Men rappare har också vart en stark kritisk röst kring ett för många hemskt och stort problem. Därför har ni här en lista på de tio bästa hiphoplåtarna om det vita guldet.
1. Notorious B.I.G. – Ten Crack Commandments (Life After Death, 1997)
2. De La Soul med Mf Doom – Rock CO. Kane Flow (The Grind Date, 2004)
3. Edan – Emcees Smoke Crack (Primitive Plus, 2002)
4. Jay-Z – Rap Game / Crack Game (Vol.1 In My Lifetime, 1997)
5. Immortal Technique med Pumpkinhead, Diabolic, Poison Pen, Loucipher, C-Rayz Walz & Tonedeff – Peruvian Cokain (Revolutionary Vol. 2, 2003)
6. Poor Righteous Teachers – Get Off The Crack (Black Business, 1993)
7. Qwel and Jackson Jones – Crack in the Sidewalk (Twentieth Street Rich, 2007)
8. Fat Joe med Lil Wayne – The Crack House (The Elephant In The Room, 2008)
9. U-God, Raekwon, Slaine – Cocaine (Dopium, 2009)
10. Shazaam – Crack Rap (Hungrig Mixtape, 2005)
Tips: Hiphophösten 2009
Publicerat 6/9 2009
Källa: elinochsiska.blogspot.com/2009/09/3-for-en-din-hiphophost-ar-raddad.html
Come Clean Radio är Göteborgs egna hiphopradioprogram och består av de fyra sympatiska eldsjälarna Pontus Gustavsson, Olof Börjesson, Arvid Sollenby och Sebastian Pettersson. Tre av dom har haft den goda smaken att gästabloggen med sina bästa musikhändelser i höst. Håll till godo!
1. Livehösten i Göteborg och Sverige
Även om hösten alltid bjuder på ett massivt tryck från artister i form av nya skivor slår det sällan möjligheten att få se en live, hoppandes med några öl innanför västen. Liveupplevelser är för min del de ultimata musikupplevelsen. Världen har krympt och man kan blicka utanför egna gränserna för bra spelningar till bra priser. Men trots allt hoppas jag mycket på den nationella livescenen. Precis om Sebastian nämner i sin lista är Rock the Bells något otroligt mäktigt om det blir av. Annars får man hålla tummarna för att Klubb Scratch vågar boka den där äkta renondlade hiphopen som vi älskar så mycket. Och vad jag har hört så kommer julfesten i år att kunna bli en riktig klassiker. Men självklart vore det kul om lite nya artistbokare ger sig in och vågar boka de där artisterna man har kvar på sin vill-se-lista.
2. Ken Ring – Hiphop (Album, 16:e september)
Sveriges mest ärliga rappare som aldrig kan lägga mikrofonen på hyllan hur mycket han än vill. Hässelbys stolthet, eller svarta får, har sagt att det här kan bli sista skivan. Någonting vi verkligen inte hoppas på. Det är dags att Herr Ring får den fame han förtjänar, ett 5 minuters inslag i kulturnyheterna här om veckan kanske i vilket fall tyder på någon form av insikt från ”eliten”?
3. Brother Ali – Us (Album. 8:e oktober)
Brother Ali gör väldigt sällan någonting svalt eller ogenomarbetat och hans tidigare skivor har alla funnits med bland de tio bästa skivorna under årets slut. Politik, själ, Rhymesayers, Ant och gedigna album gör denna skiva till ett måste i Ipoden under hösten.
4. Jay-Z – The Blueprint 3 (Album 11/9)
Det går inte att blunda för denna mans skivor när de väl når skivhyllan. Han lyckas alltid skaffa massiv hype och mängder av streetsinglar och maximal lyskraft på bloggar och musikvideo-siter. Så är Jigga också världens bästa säljande rapartist genom tiderna, framförallt eftersom han är av de skickligaste. Brooklyn let’s go hard!
5. Qwel & Maker – So Be It (Album, 1:a september)
Sedan det börjades prata om att Qwel & Maker återigen skulle göra en skiva ihop blev mitt sug efter en fjärde skiva i serien till max. Speciellt med det album sampler som delades ut innan. Nu är skivan ute sedan ett tag och man har svårt att vara besviken. Jag låter detta vara en perfekt inledning på hösten.
Recension: Anton Kristiansson – Och jag
Publicerat på Whoa.nu 28/3 2011
Och jag är för mig en otroligt efterlängtad skiva som låtit ta sin behövliga tid då den har växt fram ur en ung mans sökande genom blöta nätter och krossade känslor. Anton Kristiansson har trots sin unga ålder hunnit att gå från klassisk hiphop med Illuminati, vidare till funkig livebandsrap med The Ninjas för att närma sig ett hittigt sound genom sina duos Grand Prix och Charlie för att till slut bli en ensam berättare med ljudmatta av indie.
Skivan är en emotionell utfläkning och har man problem med det-är-så-synd-om-mig-och-hela-världen-kretsar-kring-mig-musik så kanske man skall undvika Anton Kristiansson, men uppskattar man ärlig och berättande rap med snygga rim utan krusiduller och med stora sångarrangemang och musikalisk lyster är detta näst intill perfektion från början till slut.
Innehållsmässigt består skivan av texter om dekadens, dysfunktionellt känsloliv och självreflekterande. Musiken är melodisk med grovsamplingar från skilda artister som Broder Daniel och Enigma. På gästlistan finner vi bland annat Martin Elisson från Hästpojken, Maja Milner från Makthaverskan och den fantastiska sångaren och producenten Niklas von Arnold som utöver sin soloskiva tidigare har kunnat höras på Petters skiva.
Som trogen lyssnare känns det lite tråkigt att fyra av skivans tio spår redan är sönderlyssnade genom singlar och myspace, man vill gärna ha mer än sex stycken olyssnade spår på ett nytt album. Men man kanske inte skall klaga för mycket, för Anton levererar årets hittills bästa skiva med några av de bättre svenska hiphoplåtarna jag hört på flera år. Tänk på döden är ett helt fantastiskt stycke och jag vill inte lägga ifrån mig mina hörlurar…
Recension: MF Doom @ Way Out West 2011
Publicerat på Whoa.nu 15/8 2011
Foto: Viktor Ragnemar
Att undergroundrapparen, mannen med järnmasken och tydligen hipsterhypade Metal Face Doom skulle befinna sig i Slottskogen i ett tält under dagsljus på ett Luger-arrangemang kändes ganska otippat. Eller kanske inte? Inte med tanke på att han nu hänger ut med kreddighet som Portishead och Thom Yorke. Det var hur som helst en blixtbokning efter att Q-Tip återigen hade ställt in årets festivalbesök. Den mytomspunna fyrtioåriga och korpulenta rapparen med spretig discografi, i klass med sina kollegor Madlib och Kool Keith, går in på scen med mask (såklart), enfärgad t-shirt och en ännu kraftigare back-up-rappare.
Doom går en bit tillbaka i sin skivhistorik under spelningen även om han inte tar det från början. Men man får höra material från sent 90-tal fram tills idag. Publiken gungar med beatsen men tyvärr är det svårt att höra vad Doom rappar om då vokalerna ligger som en gröt under beatsen under hela spelningen. Men Doom verkar inte märka av det själv utan är på gott humör när han till publikens skräck laddar inför en stage dive. Annars är det ganska lugnt tempo, några låtar för kort och stillastående på grund av taskig kondition.
Kort sagt känns det inte som om Doom gör sig särskilt bra på en festivalscen i Göteborg klockan 16.30. En hel del har sagt att hans musik inte gör sig särskilt bra live över huvud taget, även om hans spelning på Strand för ett halvår sedan var betydligt bättre. Men det är nog helt klart så att Doom gör sig bättre på skiva. Det är därför som vi knappt kan bärga oss till nya Madvillain-skivan och hans duettskiva Swift & Changeable med Ghostface.
Recension Yes! Open Air Dag 2
Publicerat på Whoa.nu 26/8 2011
Foto: Malin Österberg
Timbuktu levererade i vanlig ordning.
Det är nog lite godtroget att börja en festival efter semestertider klockan 17.30. Speciellt när många slutar sina jobb vid 18.00-tiden. Men Yes! Open Air sätter enligt schemat igång under tidig kväll. Så blir inte riktigt fallet. Första akten Simon Emanuel flyttas till barscenen mellan huvudakterna. Det känns lite sorgligt att missa den fantastiska rösten Niklas von Arnold som av ryktet även gästas av majornapojken Anton Kristiansson.
Det skall sägas att Skeppsholmen kanske är en av Stockholms vackraste platser och kanske också den bästa festivalplatsen jag varit på, i hård konkurrens med Ferropolis i Tyskland där Splash-festivalen utspelar sig. Man bjuds på en vacker kvälls- och nattvy i den lagom sluttande backen där den stora scenen står placerad. Det känns skönt att man inte släpper platsen framför Moderna trots att Stockholm Jazz gjort nerköpet att flytta till Skansen.
Första akten att se blir Simon Emanuel som snart är aktuell med ny skiva. En rappare som är stark på album och som kanske inte gör sig superbra live. Men här blir det glatt och intimt och leendet på läpparna gör att man njuter av kvällssolen. Under det kortare settet i baren hinner Simon bjuda upp både Alexis Weak på en splitter ny duett men också den långa och ståtliga Sexfemman på en vers. Det ska bli spännande att se om namnbytet för Paragon lyckas göra honom ännu bättre och personliga än tidigare.
T-Pain blir totalsågad av min kollega Christer, men jag är inte fullt ut med på noterna. Visst är han stundtals ointresserad av den svenska publiken, det är oftast lite väl många refränger utan verser och dansarna är pinsamt otajta stundtals. Men som hiphopfan är det svårt att inte dra på smilbanden och tillåta sig garva åt etablerade artister som Lorentz, Newkid och Miki från Spotrunnaz flippa ut den på flera av hitsen. Hade T-Pain dessutom backat bak 50 meter hade han helt ärligt kunnat skrika I’m on a boat muthefucker! Har man en gnutta ironi med i bagaget så går det helt klart av svälja delar av T-Pains konsert.
Har man däremot sett Petter tidigare under sommaren så får man se i stort sett samma show som tidigare, med undantag några gäster. Det mest spännande under showen är annars när strömmen går mitt under en av låtarna. Och Petter hanterar det snyggt och beskyller skämtsamt sin kollega T-Pain för att ha snott all ström. Någonting som bryter av. Det gör också Timbuktu och Veronica Maggio som gästar spelningen i slutet.
En sittande publik på The Streets innan hoppandes brakade loss.
Sist ut under kvällen är den fantastiska Mike Skinner med band, mer kända som The Streets. Man inser vilket fantastiskt låtbibliotek Mike har att jobba med. Och vilket tajt band han jobbar med dessutom. Man kan inte annat än älska hans huvudrakade gitarrist med utåtstående öron och tajt lacoste-piké som dansar omkring och sjunger i falsett. Ett värdigt avslut på en 10 år lång karriär. Detta till trots en hiphoppublik som aldrig lyckas hantera det här med moshpits
Overallt är Yes! Open Air en riktigt bra grej. Man bjuder på ett kul gamblande med artister, en fantastisk plats och ett bra ljud. Kan man bara skapa lite konkurrens i baren så man slipper betala 60 spänn för en Pripps Blå på burk och dra till sig något mer folk kan man bara hoppas på att det här kan bli något stående i Stockholms sensommarschema.
Recension: Xzibit live @ Trädgår’n i Göteborg
Publicerat på Whoa.nu 12/9 2011
Foto: Malin Österberg
Inte helt otippat kliver Xzibit in på scen med camo-jacka och huva
Det var ett bra tag sedan Xzibit spelades för jämnan i CD-spelaren på ett åttakvadrats pojkrum på Guldheden. Närmare bestämt på det glada 90-talet då Xzibit fortfarande var het, hungrig och personlig med sin DJ Muggs-producerad Foundation. Det var en tid då ”underground”-rap fortfarande kunde slå på en bred front. Det var en era där Xzibit fortfarande inte hade svikit sina Paparazzi-ideal och börjat kroma lack och montera plattskärmar under avgassystemet på alldeles för dyra och miljöskadliga bilar på MTV.
Att få se Xzibit köra ett helt liveset verkar varit få förunnat i Sverige då han de senare åren varit upptagen med skådespelarkarriär och de gånger han faktiskt varit i Sverige befunnit sig på någon strandraggarklubb i Halmstad för att dricka sprit och hosta kvällens fest. Det var längesedan han var på besök och bjöd på en hel show i norra delarna av Europa så det måste ändå ses som en ganska exklusiv spelning då han utöver Göteborg endast spelar i Karlstad. Men då skall det sägas att han spelar på hela nio orter i Norge. Vilket är helt sjukt, men kul för Bodo, Tromsö, Hamar och Sandefjord som jag antar inte är helt överösta med miljonsäljande hiphopartister.
Att det är vilodag hindrar inte publiken från att bjuda på lite gött drag i gänget
Cirka 600 personer har samlats för att se Xzibit en söndagkväll i centrala Göteborg. Han kliver in med vinterjacka och hoodie och levererar direkt. Tillsammans med sin vän och back-up Young D, som man kanske främst känner till genom hans samarbeten med B-Real från Cypress Hill. Xzibit sprider glädje genom rummet och med sin karisma och sitt sköna leende får han den i övrigt hårda attityden att arbeta tillsammans med den mer mjuka delen, till skillnad från exempelvis artisten The Game som enbart är hård. Han passar också på att skicka lite kommentarer till publiken genom att hävda att ingen i publiken kan dricka lika mycket som honom och att han skiter i deras bilar när någon skriker Pimp My Ride.
Det är en gedigen hiphopkonsert som ger valuta för pengarna där den stora förvåningen blir hur pass pigg X to the Z fortfarande är. Showen innehåller 90-tal, ett Dr Dre-medley, ett hyllningsparti till Nate Dogg och såklart de två nya singlarna som skall bygga upp hypen inför hans kommande skiva Restless 2. Xzibit är inget tekniskt monster på micken men en entertainer med självdistans och fötterna på jorden och med förhoppningsvis en helt ok kommande sjundeskiva med tanke på de otippat tunga gästverserna han langat senaste två åren.
Recension: Goda dagars magi – Petter Alexis, Camilla Cherry & Patrik Elofsson
Publicerat på Whoa.nu 18/10 – 2011
Goda dagars magi är en bok i samarbete mellan Camilla Cherry, Petter Alexis och Patrik Elofsson (DJ Sleepy). Det är en bok som delar en subjektiv berättelse om hiphopens framväxt i Stockholm under 90-talet och fram till idag. Med verket medföljer också en DVD med dokumentären Mikrofonkåt, som gick på TV4 tidigare år, samt tre Petter-låtar.
Goda dagars magi inleds med ett förord från Petter Alexis där han anspelar mycket på känsla och berättar om sina vänner och idoler som fått plats i boken. Han berättar om idag etablerade artister, men också artister att sakna och bli nostalgiska över. Vi får bland annat läsa personliga möten mellan Petter och Swing-Fly, ADL, Sherlock, Dr Alban, Feven, Infinite Mass, Ayo, Peewee, Cherno och många andra artister som man kan sakna och bli nostalgisk över.
Petter gör ett snabbt svep över en hel subkultur som idag är popkulturellt vardagsstoff. Det berättas om hiphopmode och svårigheten över att skaffa de coola och senaste kläderna som idag går att köpa i flera etablerade butiker i Stockholm. På den tiden var man tvungen att känna någon som skulle till andra sidan Atlanten för att få känna sig äkta.
Det som dokumenteras är en viktig historia som bör föras vidare och kanoniseras till oss som inte hade möjligheten att se Public Enemy i Solnahallen 1988. Sådana historier som vi, den yngre generationens hiphopar,e önskar att vi fick ta del av. Bokens historier är så nära, men känns samtidigt så långt borta. För egentligen har inte så mycket hänt. Kidsen hänger fortfarande på Fryshuset, dansar fortfarande på Fasching och dricker samma blaskiga lager. Den stora skillnaden är att ölen inte kostar 19 spänn längre, att man nu tvingas att välja mellan hiphopspelningar som krockar samtidigt som musiken och kulturen är så lättillgänglig att man knappt vet var man skall börja.
Thomas Rusiak i Kungsparken – Foto: Camilla Cherry